Malinkansy

Dåtid

Ja just det, hoppsan vad lång tid det var sedan jag fick iväg några rader. Torsdagen förra veckan fick jag nästan ihop något, det var riktigt roligt att skriva och lite lugnande, men sen körde det ihop sig. Det var nämligen så att jag försökte blogga på mobilen och när man gör det finns det tydligen en spärr på hur många tecken man fick skriva. Jag hann komma in ganska bra i mitt inlägg, det var skönt och skriva och jag fick ut lite av mina frustrationer som torsdagen hade byggt upp. Men min stil att skriva är utförlig och innehåller ofta långa ord och många adjektiv, vilket gör att ett eller två medelstora stycken är alldeles för begränsande. Jag hade kunnat skriva minst fem gånger så mycket som man tilläts och det bara för att få ut det jag hade på hjärtat just då. När jag då försökte spara inlägget som utkast så spelade mobilen mig ett spratt och lade ut det på bloggen istället, detta var då ett och ett halvt stycke avbrutet mitt i en mening, så jag raderade det hela och blev återigen irriterad.

Varför jag var irriterad just då var för att jag hade vart på ett informationsmöte på arbetsförmedlingen, eller arbetslöshetsföreningen som några vänner i "korv och bärs-revyn" på Arbis kallade dem. När jag kommer till arbetsförmedlingen, vilket jag kommer referera till som "ams" hädanefter, så byggs långsamt ett stort hat och obehag upp inom mig. Jag klagar tyst i mitt huvud på att de är försenade, även om det bara rör sig om minuter, och att de har tråkiga lokaler fulla till bredden med brustna drömmar, hot om att sätta folk på bidrag resten av deras bistra liv och personal som inte alls vill hjälpa utan mest fördöma och klaga. Att alla besökare ser uppgivna och dystra ut hjälper inte för att bättra på stämningen.

 

Jag tänker att jag bara ska vara där en stund, informationen ska visserligen ta en och en halv timme enligt ams beräkningar men jag borde kunna hålla ut, jag kommer ju att få reda på vad jobb- och utvecklingsgarantin är för något. Eller det var vad jag i min optimism, funnen under min tid vid studiefrämjandet, en fristående aktör för arbetssökande, trodde. Det visade sig vara ett mycket naivt hopp då informationen jag fick var ett häfte med papper utdragna direkt från deras hemsida på internet. Om det var det det rörde sig om hade jag lika gärna kunna klicka på en endaste länk och sparat på regnskogen på köpet. Mannen som talar försöker göra rätt för sig genom att som hastigast gå igenom vad som står i häftet, dock inte tillräckligt utförligt, jag kommer bli tvungen att läsa allt ändå om jag vill veta vad som står.

Detta tar en halvtimme vilken följs av en halvtimmes genomgång om hur man fyller i blanketten som skall skickas till försäkringskassan för att få medlidande bidrag av staten. Det är då den blankett jag under ett år redan har fyllt i varje månad. Men, tänker jag lite argt men envist om att något skall jag få ut av detta möte, jag kommer ju i alla fall få reda på vilken handläggare jag har och då kan jag gå vidare med Arbis. Det är nämligen så att jag skall få anställning där men jag måste prata med ams först eftersom jag kommer gå på nystartsjobb och kanske även särskilt anställningsstöd och det är de som beslutar om det går bra eller inte. "Lurad!" Är det någon som skriker, inte bokstavligt så klart men det känns som en djävul sitter och hånar mig på axeln, för mannen i skjorta och slips säger att vilken handläggare jag har vet han först imorgon. Nästa vecka, säger han, kommer jag förmodligen få en kallelse till ett möte med min handläggare och sedan efter det ska jag komma till ams åtta timmar varje dag, mellan sju och femton.

 

Det var droppen. Jag biter ihop för att inte säga något utomordentligt dumt och otrevligt, tar på mig min trench-coat som jag knyter bakom ryggen och min svarta sjal med vita dödskallar, tar min skinnväska och drar. Jag är i alla fall snyggast i lokalen. Med snabba steg styr jag in mot staden igen, skickar ett dystert mess till min man och går in på New Yorker. Ilskan ligger och bubblar inom mig och jag tycker att när jag går borde den ledas ned i marken, rinna av som regn på blanka stenar, men den ligger kvar och den gror. Jag köper två tjocktröjor, en röd och en gul som jag sedan kommer att vara glad över då jag trivs i starka färger, men just i den stunden ser jag mig själv utifrån som en parodi på en shop-aholic. "Om jag får handla lite, köpa en topp eller ett par fina trosor, så kommer allt att bli bra, jag kommer må bra igen". Det är ungefär så humoristisk jag orkar med att vara inne i mig själv och jag går i blåsten upp till Arbis, jag har ju faktiskt ett jobb att sköta.

När jag kommer dit ser Robin med en gång att jag är upprörd och hann påpekar det, vilket i sig inte stör mig utan faktiskt minskar den onda besten Args hunger och det känns lite bättre. Någon jag respekterar uppmärksammar mig, han känner medlidande och hjälper till. Det är skönt att han lyssnar på vad jag har att säga på en gång, förstår, säger att han ska prata med min handläggare och ta hand om allt, jag behöver bara finnas just nu. Jag äter ett äpple och går ut i syan.

 

Det är här jag gör mitt försök att mobil-blogga, som tidigare nämnt så går det inget vidare. Jag hade tänkt kanalisera min ilska in i orden men mina medel var otillräckliga. Jag sätter på Arch Enemys "Doomsday machine" på ganska hög volym, undrar så här i efterhand om det hörs ut genom glasen i fönstren till gatan utanför, och det känns lite bättre.

Nutid

Jag ringde upp ams dagen efter och fick reda på vem min handläggare var. Hon sa till och med att hon skulle ringa och prata med Robin, vilket hon gjorde, och ringa upp mig efter, vilket hon fullkomligt struntade i. Hon sa till Robin att hon skulle mejla över all information och alla papper, det gjorde hon till viss del. Informationen var för bristfällig och Robin ville hellre ringa till min förra handläggare Stefan på studiefrämjandet men sa att han skulle mejla ams-damen en gång till. Jag har fortfarande inte fått svar om hur det går, men det är det som är "charmen" med ams, allting tar minst en vecka, gärna mer än så, att göra.

Påskledighet

Fast idag, en dag som började med härligt, pollenrensande regn och fortsatte i solsken, är en riktigt bra dag. Imorgon är en röd dag, dagens ateistiska samhälle till trots, och jag ska inte jobba. Måndagen forsätter i samma kristna tema vilket betyder att jag har fyra lediga dagar framför mig. Imorgon kväll kommer Juha vara på företagsfest och då kommer jag förmodligen sy och skriva någonting. Jag har, ska jag nämna, flera sy-projekt att berätta om och bilder till det att visa så jag kanske bloggar lite till då. Sy-mässigt har jag också en idé om att sy någonting antik-inspirerat som går helt i vitt för att ställa i skyltfönstren i syan. Jag kan inte ha kvar rokoko-klänningarna för de kommer blekas av solen. Men vitt borde inte skadas av att bli blekt, resonerar jag, och därför är jag bra sugen på att sy några antika prinsessor och hjältinnor.

På lördag hoppas jag på en riktigt trevlig dag med Juha, kanske med inslag av rollspel. På söndag vet jag i alla fall att det blir skuggspring igen och det ska bli intressant. Spel ledaren har ändrat om min karaktär lite och jag är sugen på att se hur det blev. Om du vill veta vad skuggspring är, även kallat Shadowrun, kika in på Juhas blogg, jag tror han har skrivit något om det.

 

Ikväll ska jag skriva ett svar till vampyren Trevor på forumet, kanske titta lite på Projekt Runway och/eller sy något och ta det lugnt resten av kvällen. Förmodligen kommer jag att leka uggla långt in på natten då Juha inte kommer hem förrän sju imorgon bitti.

Hej så länge.

PS. Jag hörde från Sandra att det inte gick att kommentera så jag ändrade inställningarna så att jag måste godkänna kommentarerna innan de visas. Förhoppningsvis kommer detta extra moment att få det hela att fungera igen. Om inte så skulle jag vara tacksam för ett mejl eller msn-meddelande för att få reda på att det inte fungerar. DS.