Lite mer personlig + Lila
Nu har det gått långt och länge sedan jag sist fattade den virtuella pennan och nedtecknade mina företaganden i det verkliga livet. Detta beror inte på brist av intresse eller saknad av otaliga försök, utan det är mer åt det hållet att tiden har tett sig lika flyktig som ett skogsvrå i sagonatten. Jag har, tillsammans med min man, sett sekunderna passera och vi förlorade oss i dess magiska dans som två nattfjärilar helt och hållet uppslukade av det mystiska skenet av en lykta. Visionerna fanns där i utkanten av synfältet, skaparlusten var stor och fingrarna pirrade av iver att uttrycka sin kreativitet, men allt det framstod som trivialt, sekundärt, nästintill oviktigt när möjligheten fanns att bara vara med varandra.
Men nu har tiden börjat stanna av något, vi kommer till och med att få tretusensexhundra sekunder extra att leva nu på söndag, och jag kan nu se bokstäverna och orden de bildar lite tydligare. Min man är och utövar sitt yrke, han är tyrann på ett mörkt slott långt bort där de torterar PET-flaskor dagarna i ända och skrattar maniskt och elakt, och jag sitter hemma vid mitt skrivbord och ler. Vi förenades enligt lag i fredags och talade inte om för någon men det är jag glad över. Som Frank Sinatra så laddat av passion och känsla, så självsäkert och klart uttrycker det så gjorde jag det, som allt annat jag gör, "my way". Eller jag ska säga att vi gjorde det vår väg, för stigen vi vandrar på är tillräckligt stor för två, tvåfilig skulle väl en modern storstadslevande människa kalla det men i mitt sinne lever jag i fantasins medeltid och där finns ingen asfalt. Min far sa att om alla andra klär sig i rött så bär Malin gult eller svart och att min man är precis lika konstig som jag. Det har han helt rätt i och jag lovar att alltid sträva efter att vara så konstig som världen tillåter mig att vara och lite till.
Just nu så väntar jag på att min experimentella kålgratäng ska bli färdig. Det är så att i mitt speciella lilla liv så finns inte mycket plats för kolhydrater. Nu för tiden ter de sig mest vara en utfyllnad och en onödig sådan. Var man än tittar är det fullt av oljeindränkta potatisbitar, bompolliläipe och pasta. Hjärnan behöver kolhydrater, det har min kära syster sagt, men inte i så stora mängder. Nu vet jag inte hur mycket av de små bovarna som finns i kål och palsternacka, ingredienser i min gratäng, men jag hoppas det är mindre än i potatis. Så är fallet i kålrot i alla fall och i helgen tillberedde jag och min man en jättegod köttsoppa med kålrot och lök i. Jag hoppas att min kålgratäng blir lika god, det luktar i alla fall himmelskt.
Vad det gäller sömnad så har jag sysselsatt mig med lite varierade projekt. Jag minns inte om jag redan nämnt det, jag tror inte det, men kjol-delen av projektet "gröna fantasier" är färdigt. Jag har inga mer bilder på processen och inte heller något som visar upp det färdiga resultatet. Det vill säga, jag har inga bilder på mig själv i kjolen ännu, men jag ska ta fram det så att ni får se.
Jag har också broderat på en bonad till farmor och den är faktiskt nästan helt färdig. Nästa gång jag arbetar på den så ska jag visa en bild på den med. Men som inte det vore nog så har jag även börjat på broderiet som ska klättra upp längs min grå klänning av medeltida snitt. Mönstret till broderiet har jag gjort själv på fri hand på en del mönsterpapper. Storleken och formen på pappret fick jag fram genom att tråckla på klänningen för hand för att skapa en ram för broderiet. Sedan lade jag på mönsterpapper på det och ritade av och klippte. Så här ser det ut när jag håller på att föra över motivet från pappret till klänningen, vilket jag gjorde genom att lägga kalkeringspapper mellan tyg och motiv och sedan fylla i motivet med en blyertspenna med väldigt tjockt stift, jag tror det är närmare 4mm. När jag hade gjort det hade jag svaga linjer på tyget som gav en idé om vart motivet skulle vara. Jag fyllde i dessa och målade upp motivet på tyget med en markeringspenna i vitt.
Jag kan ju också nämna att jag har tränat min kreativa sida genom att leka lite med plastgubbar. Det är nämligen så att jag håller på att bygga en armé till Warhammer 40.000, eller 40k som det enklast kallas, och det gör man genom att limma ihop delar av modeller i plast. Det är roligt eftersom det finns utrymme för att sätta delarna i olika positioner. Så får man också karva bort gjutrester med en skallpell och det är ju aldrig fel att skulptera lite.
Men nu har tiden börjat stanna av något, vi kommer till och med att få tretusensexhundra sekunder extra att leva nu på söndag, och jag kan nu se bokstäverna och orden de bildar lite tydligare. Min man är och utövar sitt yrke, han är tyrann på ett mörkt slott långt bort där de torterar PET-flaskor dagarna i ända och skrattar maniskt och elakt, och jag sitter hemma vid mitt skrivbord och ler. Vi förenades enligt lag i fredags och talade inte om för någon men det är jag glad över. Som Frank Sinatra så laddat av passion och känsla, så självsäkert och klart uttrycker det så gjorde jag det, som allt annat jag gör, "my way". Eller jag ska säga att vi gjorde det vår väg, för stigen vi vandrar på är tillräckligt stor för två, tvåfilig skulle väl en modern storstadslevande människa kalla det men i mitt sinne lever jag i fantasins medeltid och där finns ingen asfalt. Min far sa att om alla andra klär sig i rött så bär Malin gult eller svart och att min man är precis lika konstig som jag. Det har han helt rätt i och jag lovar att alltid sträva efter att vara så konstig som världen tillåter mig att vara och lite till.
Just nu så väntar jag på att min experimentella kålgratäng ska bli färdig. Det är så att i mitt speciella lilla liv så finns inte mycket plats för kolhydrater. Nu för tiden ter de sig mest vara en utfyllnad och en onödig sådan. Var man än tittar är det fullt av oljeindränkta potatisbitar, bompolliläipe och pasta. Hjärnan behöver kolhydrater, det har min kära syster sagt, men inte i så stora mängder. Nu vet jag inte hur mycket av de små bovarna som finns i kål och palsternacka, ingredienser i min gratäng, men jag hoppas det är mindre än i potatis. Så är fallet i kålrot i alla fall och i helgen tillberedde jag och min man en jättegod köttsoppa med kålrot och lök i. Jag hoppas att min kålgratäng blir lika god, det luktar i alla fall himmelskt.
Vad det gäller sömnad så har jag sysselsatt mig med lite varierade projekt. Jag minns inte om jag redan nämnt det, jag tror inte det, men kjol-delen av projektet "gröna fantasier" är färdigt. Jag har inga mer bilder på processen och inte heller något som visar upp det färdiga resultatet. Det vill säga, jag har inga bilder på mig själv i kjolen ännu, men jag ska ta fram det så att ni får se.
Jag har också broderat på en bonad till farmor och den är faktiskt nästan helt färdig. Nästa gång jag arbetar på den så ska jag visa en bild på den med. Men som inte det vore nog så har jag även börjat på broderiet som ska klättra upp längs min grå klänning av medeltida snitt. Mönstret till broderiet har jag gjort själv på fri hand på en del mönsterpapper. Storleken och formen på pappret fick jag fram genom att tråckla på klänningen för hand för att skapa en ram för broderiet. Sedan lade jag på mönsterpapper på det och ritade av och klippte. Så här ser det ut när jag håller på att föra över motivet från pappret till klänningen, vilket jag gjorde genom att lägga kalkeringspapper mellan tyg och motiv och sedan fylla i motivet med en blyertspenna med väldigt tjockt stift, jag tror det är närmare 4mm. När jag hade gjort det hade jag svaga linjer på tyget som gav en idé om vart motivet skulle vara. Jag fyllde i dessa och målade upp motivet på tyget med en markeringspenna i vitt.
Jag kan ju också nämna att jag har tränat min kreativa sida genom att leka lite med plastgubbar. Det är nämligen så att jag håller på att bygga en armé till Warhammer 40.000, eller 40k som det enklast kallas, och det gör man genom att limma ihop delar av modeller i plast. Det är roligt eftersom det finns utrymme för att sätta delarna i olika positioner. Så får man också karva bort gjutrester med en skallpell och det är ju aldrig fel att skulptera lite.
Kommentarer
Postat av: Hanna
När jag satt och åt min oxfilé på personalfesten fick jag ett sms.
Ett stort grattis! Och jag tycker det är så skönt att någon vågar göra det "their way" istället för att oroa sig över hur arg gamla tant Agda kommer bli när hon inte blir bjuden på storslaget bröllop!
Puss o kram!
Postat av: Juha
Plast gubbar ftw =)
Postat av: Cricka
Haha snart är du också fast i plastgubbe-träsket :) Welcome to the dark side
Trackback
